Varför blir man så passionerad av orientering?
|
(första försök till memoarer) Det är väl tillfälligheter, som medfört, att just jag blivit så väldigt intresserad av orienteringssporten. Trots att jag var astma-sjuk i barndomen, blev jag väldigt idrotts-intresserad, det var kanske t o m så, att det var astman, som blev skuld till detta. Min barndom. Min mor Anna kom från sjömanssläkten Kappelin, ursprungligen från Kivik, men min morfar och mormor bodde i Åhus under sin mesta tid. Min far Tage kom från Everöd, där nästan alla av hans förfäder varit bönder sedan slutet av 1600-talet, kanske ännu tidigare. Min bror Bengt-Åke har släktforskat både på mors och fars sida och kommit så långt som till slutet av 1600-talet i båda släktleden. Födelsedatum för mig är 18 augusti, 1933. Samma datum föddes också Roman Polanski (senare världsberömd filmregissör) i Krakow i Polen. Min bror Bengt-Åke är 2 år yngre, och min syster Bodil är 6 år yngre än jag. Då jag började skolan 1940, hade 2:a världskriget hållit på i ett år. Det fanns ej bensin till bilar, så den 4 km långa skolvägen till Vittskövle fick jag ta mig fram cyklande, gående eller skidåkande. Det var alldeles för jobbigt för en klen 7-åring (bland de minsta i klassen), och astman blev värre trots eller tack vare träningen. Mina föräldrar prövade då andra alternativ. Vårterminen 1942 bodde jag hos min farmor och farfar strax intill Everöds skola. Där jag var klasskamrat med bl a Bengt Gustafson, som senare också blev armé-officer, men i ingenjör-trupperna, och han nådde så långt som till Överbefälhavare. Under de korta veckosluten tog jag mig hem till Egeside, det blev faktiskt mest på skidor, eftersom den vintern var väldigt kall, snöig och lång. Men jag saknade mina föräldrar och syskon, och de saknade också mig och ville ha mig hemma på heltid under den närmaste terminen. Inför höstterminen 1942 övertalade därför mina föräldrar min Vittskövle-lärarinna att komma hem till Egeside en gång i veckan och läsa med mig. Det fungerade mycket bra, jag hade ju inte så mycket annat att göra under övrig tid, och inga jämnåriga att leka med, så det blev mycket tid för läsning, skrivning och räkning. Jag fick förresten vara med på klassens julfest och läsa innantill för de andra barnen, som inte hade blivit så duktiga som jag i läsning. Fr o m nästa termin (då började jag vårterminen i tredje klass) ansågs jag så stark, så att jag kunde fortsätta i Vittskövle skola som en vanlig elev. Då hade jag blivit så duktig, så att jag var bland de bästa i klassen, tidigare i 1:a och 2:a klass (före informator-tiden) uppfattade jag mig själv som en av de sämre medelmåttorna. Barndomsbilder (klicka på bilden för originalstorlek) Idrotten kommer in i livet. Varje by hade ju en fotbollsförening på den tiden, så även Vittskövle. Fotbollsplanen var belägen ytterligare ca 3 km från Egeside, men det hindrade mig inte från att cykla dit under söndagarna och vara åskådare. På rasterna spelade vi fotboll på skolgården. Jag minns, att vi bara fick ha en liten boll (storlek som en tennisboll), men det gick bra ändå. Mina färdigheter i läsning hjälpte mig att följa med vad som hände i krigs- och sport-världarna. Gunder Hägg slog ju en massa världsrekord 1942, och jag följde därefter Gunders och hans konkurrenters tävlande med större och större intresse. Min far lurade mig att försöka springa själv, och det gick ganska bra trots astman. Under några sommarlov bodde jag hos min morbror Albin och moster Ester i Frostavallen vid Höör i deras sommarstuga där. Där i skogsluften var min astma inte så besvärlig. Mina kusiner, tvillingarna Sven och Bengt, var 5 år äldre och mycket idrotts-intresserade. En gång, då vi besökte deras familj i Malmö, tog de med mig på allsvensk fotboll mellan Malmö (MFF) och Helsingborg (HIF). Vid deras sommarställe ägnade vi oss också åt höjdhopp, längdhopp, spjutkastning, m m. Min kusin Bengt blev senare pappa till 3 döttrar, en av dem är Kristina Kappelin som är, berömd för sina uppskattade och annorlunda TV-reportage och välformulerade idrotts-krönikor. Flytt till Läroverket. Jag var tvungen att vara inackorderad under 6 dagar och nätter per vecka i Kristianstad, det bör väl ingen 11-åring vara mogen för? Min hyrestant uppfattade jag som elak, å andra sidan lärde jag mig snabbt en massa bus, som jag flitigt praktiserade, så hon hade det väl inte så lätt. Jag var väl också rädd för att bli ”Mähållsgris” på nytt, så då gällde det att hävda sig även i bus-livet. P g a astman var jag fri från ämnena sång, slöjd och gymnastik, men under varje eftermiddag var jag med och spelade fotboll på en liten gräsplätt vid Vasagatan på Östermalm. Mina näst-kusiner Sven och Anders Uhler (vi har samma mormors-föräldrar) bodde också i närheten, så de var också med. Min mormor fick 6 söner och därefter en dotter, som är min mor. Mormors syster - Anders´ och Svens mormor - fick 4 döttrar och en son. En av de ogifta döttrarna – Elli - blev min gudmor. Jag köpte Idrottsbladet (som kom ut tre gånger per vecka) och veckotidningen Rekordmagasinet, och mina idrotts-kunskaper växte. Så var det tyvärr inte i skolans övriga ämnen, men det tog ju rätt mycken tid att hålla reda på alla fridrotts-resultat, såväl internationella som nationella. Jag hade en mycket omfattande statistik. Under andra världskrigets slutskede följde jag också med stort intresse de allierades framfart på en egen vägg-karta, så där lärde jag mig både kart- och miltära kunskaper. Även familjen flyttar till Kristianstad. Vi flyttade till ett radhus på Floravägen (nära Sommarlust) på Egna Hem i Kristianstad, och far sålde först kemiska preparat till bönder tillsammans med sin bror Filip Rybo. Därefter startade han enmans-företaget Nät och Rep och sålde fiskredskap till fiskarna i hela södra Sverige. Min astma var också en av orsakerna till familjens flyttning, som ju också innebar, att jag slapp att bo inackorderad. Och min astma försvann mer och mer, efter det vi lämnat hö och halm och alla djur på Egeside. Idrotts-ledare-debut i Lekplatsens IK. Min mor skänkte 6 begagnade röda skjortor till oss, och dessa numrerades på ryggen från 2 till 7. Vårt lag bestod 1948 av Målvakt 1 Rolf Sjöö, 14 år; Högerback 2 Åke Lövquist, 11 år; Vänsterback 3 Bo Mattsson, 11 år; Centerhalv 4 Peo Bengtsson, 15 år; Högerforward 5 Marcus Lindbom, 12 år; Centerforward 6 Erle Lundström, 12 år; Vänsterforward 7 Rolf Larsson, 13 år och förste-reserv Bengt Andersson, 12 år. Men vi sysslade inte bara med fotboll, då vi spontan-idrottade på Egna Hem. Vi försökte också med de flesta friidrottsgrenarna, jag hade förresten sysslat med både höjdhopp och längdhopp redan på Egeside Gård. Mina kusiner Sven och Bengt hade ju lärt mig. Vi i Lekplatsens IK bestämde, att vi skulle köpa en stav, så att vi också kunde börja med stavhopp. Då vi gjorde köpet på ett träbolag vid Näsby-viadukten, tog vi också reda på, var det fanns lämpligt virke att göra häckar för häck-löpning. Militärt kallas detta underrättelsetjänst. Senare under någon kväll var vi där och stal de erforderliga bräderna i skydd av mörkret. Och sedan fick mina kamrater snickra ihop häckarna. Det var ju utöver min kompetens, eftersom jag aldrig deltagit i skolans träslöjd p g a astman. Vi ordnade även tidtagarur, måttband m m, och min mors senapskula fick också en annan användning. Sedan gjorde jag en poäng-tabell, och vi tävlade även i 10-kamp. Själv blev jag så duktig i stavhopp, så att färdigheterna fanns kvar 20 år senare, då jag var en äldre GIH-elev. Andra idrotter som vi sysslade med var landhockey på gräsmattan vid Lekplatsen och speedway (med vanliga cyklar) på cirkusplatsen vid Näsby-viadukten. Handbollsfantast. Eftersom jag var fri från gymnastik ända upp i realskolans högre klasser, blev det inte tillfälle för mig att spela handboll förrän i 15-16-års-åldern. Då hade jag emellertid hunnit se så mycket handboll, så att jag hade fått tillräcklig spelförståelse för att platsa som linje-springare i klassens 5-manna-lag (Läroverkets gymnastiksal var för liten för fler spelare i laget) och nästan 10 år senare i Krigsskolans lag i Stockholms Högskole-serie. KFUM-scouterna. 1948 anordnades Lilla Skol-DM (för Kristianstads-kretsen) i Jarls Fure vid Fjälkinge. Tyvärr var jag ett år för gammal att vara med, äldsta klassen var för 14-åringar i Lilla DM, och för äldre deltagare fanns det bara en enda Skåne-tävling, nämligen Stora Skol-DM, och då var det inte aktuellt för mig att vara med där. Jag var emellertid närvarande som åskådare i Jarls Fure, och där hade jag nöjet att se min lillebror Bengt-Åke ta en 2:a plats i 13-års-klassen. Orienteringsdebut i KFUM. Under den våren deltog jag också framgångsrikt i några tränings-orienteringar i Lerjevallen, där OK Pans Oskar Persson (även idrottsplats-vaktmästare och stamfar för alla med efternamnet Bjäreborn) var banläggare. Andra gången där var jag bäst på nybörjare-banan. Eftersom KFUM också hade en orienteringssektion, var vi 3 scouter – Lasse Johnsson, Bertil Andersson (också kallad Oskar och fotbollsspelare i HSBs 7-mannalag) och jag – som anmälde oss till FK Ekos tävling vid Killeberg i pojk-klassen (16 år och yngre). Vi åkte tåg dit, jag lyckades bäst av oss med en 11:e plac, men tyvärr fanns det ”bara” 10 individuella priser. Trots detta blev vi mycket lyckliga alla 3, då vi fick ta emot andra lagpris. Och vid nästa stora vårtävling i Tollarp var jag 4:a. Lasse och jag cyklade de 2 milen dit, men vi och våra cyklar fick skjuts hem av Calle ”Åsum” Andersson från OK Pan. Vid de följande tävlingarna fick vi med ännu flera kamrater som KFUM-orienterare, och vi tog många fina lagpris också. Och vi lyckades även få många av de äldre KFUM-orienterarna att göra tävlings-comeback, däribland Bertil Hagelin, som tog mycket väl hand om oss ungdomar under de följande åren. Jag fick också mycket värdefulla råd av min far, som varit duktig på att orientera vid många landstorms-tävlingar. Vid några tillfällen skjutsade han med sin firma-transport-bil 10-15 unga KFUM-orienterare till tävlingar långt bort i Skåne, men för det mesta åkte vi i en mindre Werlins-buss med Bertil Hagelin vid ratten. Werlins var ett livsmedelsföretag och föregångare till nutidens Dagab, En av orsakerna till mitt stora orienterings-intresse var naturligtvis, att jag lyckades så bra redan från början, kanske hade jag s. k. nybörjare-tur? En annan orsak var, att det då skrevs mycket om orientering på dagstidningarnas sportsidor. I Kristianstad fanns det 3 dagliga tidningar, Länstidningen på morgonen, Bladet till lunch och Länsdemokraten under eftermiddagen. Det var mycket stimulerande att se sitt namn i resultatlistorna och inte minst i rubriker och på foton. Dessförinnan hade jag lockats till orienteringen genom att läsa klubbnotiser och om andras resultat. Sportjournalisten och orienteraren Sven-Erik Ahlstedt var Länsdemokratens reporter, elektrikern, Henning Hansson skrev för Kristianstadsbladet, och i Sydsvenskan skildrade barnvagnsförsäljaren Harold Persson från Emmaljunga orienteringstävlingar med sitt speciella och mycket läsvärda språk. Deras artiklar kompletterades med foton och de bästa resultaten. Tyvärr förekommer orienteringssporten numera mycket sparsamt i media, både lokalt och nationellt. I Kristianstadsbladet saknar jag klubbnotiser och resultat från träningstävlingar och distriktstävlingar. Bild 2. De, som vill få sådan information, hänvisas till orienteringsklubbarnas hemsidor, och på det sättet lockas ju inte så många nya orienterare att pröva på orienteringsidrotten. Tidigt intresse för Orientering i OS. Mitt stora idrottsintresse gick även ut över skolan, där jag fick gå om näst högsta klassen i real-skolan. Orienteringen blir mer och mer intressant. Det dröjde inte länge, förrän jag slutade i KFUM-scouterna, eftersom jag blivit så heltänd på orienteringen. Orientering är ju alltid en mycket omväxlande sport, eftersom det är en ny bana i ny terräng vid varje tävling. Visserligen ligger Kristianstad på öppna slätten, men då man åker till de olika skogarna runt Kristianstad, kommer man till mycket olika och vackra terräng-typer, ex. kuperade Linderöds-åsen söderut, flacka och sankmarks-rika Nävlinge-åsen västerut, kuperad och stenig nordisk terräng norrut, de många flacka furu-skogarna på Kristianstadsslätten och den småkuperade strandskogen söder om Åhus. Jag upplever, att denna mångfald i olika och trevliga terräng-typer medfört, att just jag blivit en så passionerad orienterare. Jag engagerade mig också tidigt i banläggning och tävlingsorganisation. Bild 3 Redan andra orienteringsåret 1950 lyckades jag under hösten vinna en tävling i 17-18-årsklassen, och jag blev också 4:a på Skånes DM. Under våren 1951 lyckades jag vinna så många tävlingar i H17-18, så att jag blev uttagen att vara med i den årliga junior-matchen mot Blekinge för juniorer upp till 20 år. Där lyckades jag som 17-åring vinna med 6 minuter före 2:an Arne Karlsson från Helsingborg. Arne lämnade senare som ung senior orienterandet för bowling, men som yrke blev han sportjournalist i Sydsvenskan, och där blev han bl a mycket sakkunnig att skriva om orientering. Bild 4 Klubbyte till OK Pan. I en artikel hade Calle uttryckt, att min kompis Lasse Johnsson var Kristianstads största ämne till en riktig stororienterare, trots att Carl-William Bjäreborn (Oskars äldste son) och Peo Bengtsson också kom från den staden. Då knöt jag näven i byxfickan, och började träna ännu mer. Orienteringen tog också mycken tid under gymnasie-tiden, och jag gick även om näst högsta ringen. Så jag tillbringade hela 10 år i Kristianstads Högre Allmänna Läroverk, men jag lyckades i alla fall ta studentexamen 1954. Mina enda överbetyg var i gymnastik och i de 2 matematik-ämnena (där jag fick AB). Jag erhöll också utmärkelsen Idrottsskölden 1954 som skolans bästa idrottare. Jag hade varit tvungen att söka som reserv-officers-aspirant till Wendes artilleri-regemente A3, eftersom A3 var det Kristianstad-regemente, som hade de mest intresserade orienterarna. Annars hade jag hamnat i stadens infanteriregemente I6 och troligen blivit övertränad i ålning och krypning. I artilleriet sysslar vi ju mer med matematik och kartor. A3-orienterarna var så duktiga, så att jag redan före inryckningen under våren 1954 började tävla för A3 IF. Men redan våren 1955 lämnade de allra flesta A3-orienterarna – ex Sven Granstedt, Yngve Önnervik, Börje Andersson, Kurt Nilsson, Ingvar Wanstadius och jag - A3 IF, och vi började tävla för OK Pan. Senior-åren. Jag blev inte uttagen att springa senior-SM förrän 1957, då jag var förste reserv från Skåne till Natt-SM vid Borås efter de 4 ordinarie uttagna. Eftersom Nisse Bohman lämnade återbud, fick jag vara med. Det lyckades ganska bra, och jag blev 13:e och bäste skåning bland de 90 startande. Året efter var jag Natt-SM-uttagen som ordinarie, men då fick jag inte ledigt från det militära. Mitt första Dag-SM blev jag inte uttagen till förrän 1960 som 27-åring. Jag var delad 2:a efter drygt halva banan vid Kallinge i Blekinge, men en bom på slutet gjorde, att jag ”bara” blev 29:a av de 120 uttagna. Under de följande åren gick det bättre, under 1961-1965 blev jag 3:a, 6:a, 63:a, 3:a och 13:e på Natt-SM, och jag blev uttagen att springa Natt-SM 10 gånger under åren 1957-1971. Min bästa Dag-SM-placering är 8:a från 1964, och jag blev Dag-SM-uttagen 8 gånger under åren 1960-1968. Jag var även med på den första Lång-SM-tävlingen (numera kallas den distansen för Ultralång) 1965 och blev 21:a. I budkavle-SM fick jag bara vara med 5 gånger 1957-1968, bästa placeringen blev 16:e med IFK Ronneby 1964. Under 1963 lyckades jag så väl i de 4 uttagnings-tävlingarna till Nordiska Militär Mästerskapen, att jag blev uttagen. Tyvärr hade jag alltför svårt att hitta kolbottnarna i västra Värmland, så det blev bara en 24:e placering där i mitt enda Nordiska Mästerskap. Det första svenska militär-mästerskapet i orientering arrangerades 1962 vid Skilllingaryd, sedan var jag med varenda år t o m 1976, och jag lyckades vinna H21-klassen 1968. 1963 anordnades det första Nordiska Mästerskapet och 1965 det första Militära Världsmästerskapet. Jag blev uttagen samtliga gånger fram t o m 1971. 1972 var jag banläggare, då Sverige och Kungliga Krigsskolan arrangerade, en av tävlingarna hade mål vid Drottningholms slott. Det fanns även en årlig militär 6-manna-stafett – Armébudkavlen - för svenska arméförband, och där lyckades mitt A3-regemente vinna 3 gånger under de 19 år, som jag hade förmånen att få delta. Bild 7 Andra idrotter. Tre gånger har jag åkt Vasaloppet på skidor, varav en gång i öppet spår (1980), då jag åkte på 6.11, trots ett reparations-avbrott på ca 30 minuter. Tidigare – före skating-tiden – deltog jag mycket ofta i skidorienterings-tävlingar, och 1960 var jag mycket framgångsrik . I Uppland vann jag en landslagsuttagning, men det var tungt skidföre i 10 graders värme, och jag sprang hälften av banan med burna skidor på axlarna. Men i den viktigaste tävlingen – SM - fick jag bryta p g a förfrusna år, och jag fick tillbringa 2 veckor på Karolinska Sjukhuset. Det finns också en årlig militär skid- och skidorienterings-tävling vid Östersund, som kallas Ebersteins. Där lyckades min A3-patrull – med Bengt Ahlstedt, Lars Swanström och jag i laget bild 8 – vinna 1969, och det lär vara enda gången, som ett skånskt regemente vunnit där. Bengt Ahlstedt var f ö min ”meste” träningskompis under 1960-talet. Vi bodde grannar i Åsumtorp utanför A3., Som militärer var vi beordrade att träna en del på tjänstetid, men detta räckte inte så långt i dåtidens konkurrens. Under de flesta vardagskvällarna sprang vi de 4 km in till Tivoliparken i Kristianstad, och där blev det intervallträning – antingen 6x2000 m eller 10x1000 m – före löpningen tillbaka. Sedan avslutade vi med en halvtimmes styrketräning med och utan skivstång i källaren. Jag har även deltagit i några bil-orienteringstävlingar. Den första gången var 1954, då jag skulle läsa karta med student- och lumpar-kompisen ”Nalle” Lindeberg som bilförare. Tyvärr utsattes vi och bilen för attentat från ett träd, och vi fick bogseras från tävlingen. Men ca 20 år sedan fick jag delta i några Militär-mästerskap, den bästa placeringen blev 3:a. Det internationella intresset väcks. Jag tyckte, att RAKs idéer var så goda, så att de borde praktiseras ännu mer. De 4 orienteringsländerna från Norden samt Schweiz borde sända ut sina landslag på sådana landskamper i de övriga länderna i Europa. Jag framförde dessa idéer till en ledamot i SOFT (Svenska Orienteringsförbundet)-styrelsen, men det ansågs för besvärligt och svårt, trots att vi på den tiden bara tävlade på de officiella kartorna, och dessa var i skala 1:25 000 i de flesta av de ”nya” länderna. Men jag brukar inte ge mig så lätt, på Krigsskolan hade min avdelningschef Bengt Bertilsson (också från Kristianstad) lärt oss att alltid ha flera handlingsalternativ, speciellt då det inte gick enligt de ursprungliga planerna. Så sommaren 1961 förberedde jag därför en sommar- resa under 2 veckor med privata bilar till 16 beställda tävlingar, 6 i Schweiz och en i vardera Liechtenstein och Frankrike via 2 Danmarks-tävlingar och 2 Tysklands-tävlingar under såväl resan ner som resan tillbaka. Jag fick kontakt-adresser till lämpliga arrangörer av RAK Lagerfelt och av SOFTs generalsekreterare Hasse Hedlund, och jag fick positiva svar, då jag skrev till dessa adresser. I skolan hade jag haft mycket stränga lärare i tyska, som var det första främmande språket för dem, som började i läroverk 1944 (före andra världskrigets slut). Men kunskaperna i tyska fanns kvar, speciellt i skrift, och jag blev naturligtvis mycket tacksam för mina tysk-lärares envishet. Jag fick med mig 15 andra orienterare, men tyvärr fick jag själv inte ledigt från A3 under den första veckan. Så efter de 2 första Danmarks-tävlingarna fick jag ta tåget hem och jobba en vecka för att sedan åka tåg till Schweiz. Men min 22-åriga unga fru (sedan 4 månader) Inga-Britt tog mycket väl hand om reseledningen. Tidigare under sommaren 1961 hade Inga-Britt och jag samt 2 andra skånska orienterare blivit uttagna att representera Sverige vid en internationell tävling i Tjeckoslovakien. Vi hade Inga Löwdin (IOFs första generalsekreterare) som lagledare, och vi lyckades vinna. Orienteringssporten definieras ju bl a som en tävling i okända marker, och ju längre bort man kommer från hemorten, desto mer okänt, intressant och utslagsgivande blir tävlandet. Och speciellt i andra länder. Under 1962 var det förbjudet med orienteringstävlingar i Sverige p g a gulsots-epidemin. Jag jobbade dessutom i Artilleriets Skjutskola i Villingsberg i östra Värmland, så det blev ingen ny Europa-turné under semestertid. Men sommaren 1963 var det dags igen för den andra Europa-turnén. Internationella Orienteringsförbundet (IOF) hade bildats 1961 med 11 medlems-länder, det första Europa-mästerskapet arrangerades vid Löten i Norge 1962, och 1964 anordnades det andra i västra Schweiz. Tack vare detta snart förestående andra EM fick jag inte mindre än 75 deltagare till min andra Europa-turné under sommaren 1963. Programmet var ungefär som 1961 med en Danmarks-tävling och 2 Tysklands-tävlingar under resan söderut till Schweiz och samma antal tävlingar under hemresan norrut. Nere i Schweiz bodde vi under en hel vecka på samma plats, och det fanns möjligheter till tränings-orienteringar varje förmiddag. Under kvällarna var det orienteringstävlingar vid ex. Luzern, Bern, Zürich och Aarau, och många schweiziska orienterare deltog också. Flera presumtiva blivande svenska EM-löpare var med. Turnéns sista tävling arrangerades utanför Köpenhamn under en juli-lördag. Söndagen omedelbart efter turnéns sista tävling hade Ulricehamn sent fått tillstånd att arrangera en större tävling, det var f ö den allra första med kodsiffror på kontrollerna. Tidigare hade det inte funnits några orienteringstävlingar under den korta sommar-semester-perioden. Nästan alla Europa-turné-deltagarna utökade resan med Ulricehamns tävling, och i elitklassen tog ”vi” 5 av de 6 första platserna, jag lyckades vinna före Björn Ekblom och Halvard Nilsson. Jag tävlade f. ö. för Björns klubb Skogsluffarna 1956, 1960 och 1969, då jag hade militära kommenderingar i Stockholm. Vid 10-mila-budkavlen blev vi 7:a 1956 och 2:a 1969 (med 4 skåningar i laget), och 1960 vann vi Kopparkavlen i Dalarna och en 5-sträckors-budkavle-skidorientering mellan Nyköping och Norrköping. Och Björn (som senare blev berömd fysiolog) deltog i flera av mina orienteringsresor under 1960-talet. Bild 9 Första O-Ringen 5-dagars 1965. Då jag ställt in Europa-turnén 1965, meddelade jag Sivar, att jag i stället kunde hjälpa honom att arrangera en flerdagars-tävling i Skåne. Då var det bara en månad kvar till lämpligt tävlingsdatum, och det övriga tävlings-programmet var redan klart. Det fanns en tävling i Simlångsdalen under en söndag, och påföljande veckoslut var det lördags- och söndags-tävlingar i Blekinges Ronneby och Kallinge. Mellan dessa 2 veckoslut blev det bara 5 dagar, så det blev 5-dagars i stället för 6-dagars, och tävlingarna ägde rum på kvällarna. I Skåne hade vi bara 2 specialritade orienteringskartor (som vi godkände), och på dem kunde vi bara arrangera 3 etapper. Skånes förste landslagsman Yngve Ek blev banläggare för etapp 2 och 4 och Kurt-Arne Nilsson för etapp 3. Den första etappen fick arrangeras av Emil Fredriksen vid Hilleröd i Danmark (hittills den enda utländska 5-dagars-etappen av 225 möjliga, nu 2009), och den femte av landslagsorienteraren Leo Gustavsson vid Kallinge. Trots den korta framförhållningen blev det ändå drygt 160 startande. Sivar skötte de sammanlagda resultaten tillsammans med våra fruar, jag arbetade på A3 som vanligt under 5-dagars-veckan. Vi hade också lyckats att få med världens bäste orienterare – Magne Lystad från Norge - bland de startande. Magne var väl inte i allra bästa form just då, men han fick så fin träning och motivation, så att han senare under hösten blev 3:a i Nordiska Mästerskapen. Jag lyckades vinna etapp 1 och bli 2:a på både etapp 2 och etapp 3, men på etapp 4 gick det sämre. Jag startade ändå först i femte etappens jaktstart, tyvärr bommade jag mycket i ösregnet, men jag kom ändå i mål som 3:a efter Nisse Bohman och Sven Andersson. Jaktstart-idén hade vi fått från Åby IF vid Norrköping, som hade börjat använda jaktstarten (det startades andra dagen efter resultaten på den första natt-etappen) vid sin Åby 2-dagars-tävling. Bild 10 I damelit-klassen startade Clarie Ek först på 5:e etappen, men hon fick se sig besegrad av min fru Inga-Britt. Sivar Nordström hade lärt känna Torsten Tegnér –Idrottsbladets chefredaktör och en av de tidigaste orienterings-pionjärerna I Sverige – under RAK Lagerfelts orienterings-introduktion i Frankrike. Tegnér blev inbjuden till den allra första etappen i Hilleröd och återkom senare så länge han levde till varje O-Ringen 5-dagars. Han skrev mycket postivt varje sommar i Idrottsbladet om tävlingarna. Bild 11 O-Ringen 5-dagars i fortsättningen. Fr o m 1967 blev också min officers-kollega Nils-Göran Albinsson från O-Ringen och Eksjö överledare för tävlingen. Nils-Göran skötte denna uppgift på ett utomordentligt sätt under elva 5-dagar-tävlingar, t o m 1977. Jag tror inte, att O-Ringens 5-dagars hade blivit en så fin tävling utan denna kontinuitet och Nils-Görans skicklighet. Hittills har jag deltagit i 37 (av 45 möjliga) O-Ringen-tävlingar. Trots att jag startade först i jaktstarterna 1965, 1979 och 1983, lyckades jag inte vinna förrän 2003 i Bohuslän (då gick jag ut som 3:a i H70 efter de 4 första etapperna). Detta är enda segern, men jag har blivit 2:a tre gånger (1979, 1983 och 2008) och 3:a fyra gånger (1965, 1985, 1999 och 2005). Jag har vunnit 6 etapp-segrar; 1965, 1978, 1979 (två), 1983 och 2004. Bild 12 Min dotter Britt-Mari lyckades vinna redan i sin tredje start 1974 som 12-åring i klassen D11-12, och hon vann rejält med drygt 20 minuter. Hon vann 4 etapper och var 2:a på den återstående. Hon och hennes bror Anders (drygt ett år yngre) hade O-Ringen-debuterat 1972 i Eksjö. Det kom fler och fler icke-nordiska orienterare till O-Ringen 5-dagars-tävlingarna. Vid de första etapperna hade de besvärligt med den ovana nordiska terrängen. Därför rekommenderade vi dem att komma några dagar tidigare för att träna i tävlingsliknande terräng. Efter några år kallades denna företeelse för O-Ringen Clinics, som blev mer och mer populär. Min dotter var Clinics-chef i Önnestad vid den fjärde Skåne-O-Ringen 1995 vid Hässleholm, och då fick jag bli hennes studierektor. Vid O-Ringen-tävlingarna 1997-2004 fortsatte jag med detta, så att programmet för deltagarna i O-Ringen Clinics fylldes ut med föredrag om ex orienteringsteknik, banläggning, tävlingsorganisation, ungdoms-utbildning, publicitet, etc. Jag hade mycket duktiga medhjälpare, och alla föredragshållare ställde upp gratis för att stödja orienteringssportens internationella utveckling. Svenska Orienteringsförbundet har därefter blivit ännu mer medvetet om O-Ringens 5-dagars enorma betydelse för internationell orientering. Nu finns det anställda medhjälpare för att bevara kontinuiteten, och en av dessa har fr o m 2008 hand om O-Ringen Academy (nytt namn på Clinics fr o m 2005). Och själv blev jag vid Orienteringsgalan 2008 tilldelad Utmärkelsen ”Heders-Ambassadör” för min ”enorma insats för O-Ringen över åren”. Förmodligen blir det snart klart, att den 50:e O-Ringen-tävlingen skall arrangeras 2014 med Kristianstad och Rinkaby som centralort. Då fyller Kristianstad 400 år, och min vän Roland Offrell har arbetat fram ett fint koncept för tävlingen, där det blir 5 helt olika terrängtyper. Mitt första engagemang i kartritning. Även i svenska områden med sämre officiella kartor, framställdes special-kartor för orientering. Eftersom dessa kartor blev mycket bättre och detaljerade än de officiella kartorna, blev tävlingarna mer rättvisa, och det blev så småningom behov av sådana kartor överallt. I min klubb, OK Pan, Kristianstad dröjde det emellertid, innan vi blev överens om en sådan utveckling, så tyvärr fick jag först inte med mig min klubbs styrande. Då blev jag så ”hialös”, så att jag köpte flygbilder över Balsberget och Degeberga-terrängen och beställde grundkartor, och jag betalade med egna privata pengar. Sedan lärde jag mig att fältarbeta och renrita, och till slut betalade jag tryckningen av de nya kartorna i skala 1:25 000. Jag erbjöd Pan att köpa kartor till vår tävling 1966, tyvärr beslutade ett välbesökt klubbmöte att i stället arrangera vår tävling på ett 1:50 000-särtryck mellan Sibbhult och Lönsboda. Då frågade jag grann-klubbarna FK Åsen i Tollarp och FK Göingarna, om de ville köpa kartor av mig, och de svarade ja. Sålunda använde Åsen (med Jan-Erik Nelking som kontaktman) Degeberga-kartan första gången vid Skånes Budkavle-DM hösten 1966, och Göingarna (kontaktman Verner Larsson) använde Balsberget-kartan vid en vårtävling 1967. Bild 13 Mina kartor blev mycket uppskattade av de flesta deltagarna p g a sin detalj-rikedom, men det fanns också deltagare, som tyckte, att de var för detaljerade och lämnade för lite åt den tävlandes fantasi. Det myckna arbetet med kartritningen lärde mig framförallt, att kartritning är ett så omfattande jobb, så att det inte kan ingå i orienteringsklubbarnas ideella sysslor, utan det måste betalas. Jag ägde de nämnda 2 kartorna (och sålde ännu fler av dem) under ca 10 år, innan ägande-rätten övertogs av OK Pan. Ytterligare kartritning. Och redan 1967 fick jag förfrågan från OK Pan att leda kartritningen i ett nytt område, Brösarp-Dammåkra - Lillehem. Under hösten 1970 arrangerade orienteringsklubbarna Tormestorps IF, Hässleholms OK, FK Eko (Osby), FK Göingarna, Härlövs IF och OK Pan en SM-vecka i NÖ. Skåne, och där ledde jag kartritnings-arbetet av de 6 kartorna. Det 6:e O-Ringen 5-dagars skulle också arrangeras, och det fanns ingen arrangör. Så ganska sent bestämdes, att de tävlingarna också skulle arrangeras i NÖ. Skåne med Hästveda OK, FK Åsen, FK Göingarna, Andrarums IF och OK Pan som arrangörer. Så det blev ytterligare 5 nya tävlings-kartor och en träningskarta vid Fårabäck, nära centralorten Rinkaby. A3s läger där hade vi fått låna av den mycket tillmötesgående chefen Valter Thomé. Bild 16 De 2 skickliga proffesionella kartritarna Sven-Ola Darell och Carl-Åke Hansson blev mycket engagerade i kartritningen i NÖ.Skåne. Några år tidigare hade IOF beslutat, att orienteringskartor skulle ha vit skog och gul öppen mark och inte grön skog och vit öppen mark. Sven-Ola och jag uppmärksammade detta (den gröna färgen blev ju ledig), så att 4 av de nämnda 6 fem-dagars-kartorna fick grön färg för att beteckna tät skog. På de 2 återstående fem-dagars-kartorna och på SM-kartorna hade vi ett svart-prickigt raster (som på andra svenska orienterings-kartor), och det var inte så lätt att se övriga kart-detaljer i detta raster. Det nya användningssättet av den gröna kart-färgen spreds snabbt till andra länder, men i Sverige blev det ej tillåtet förrän vid den nästa O-Ringen-5-dagars-tävlingen i Skåne 4 år senare. Även det 10:e O-Ringen 5-dagars arrangerades 1974 med Rinkaby som centralort, men där var jag inte så engagerad, utan jag höll i stället i kartritningen och banläggningen vid världens första Inofficiella Student-VM i strandskogen mellan Åhus och Olseröd och på kuperade Linderödsåsen mellan Ö. Sönnarslöv och Degeberga. Det var väldiga problem, innan den mycket detaljerade och långa kust-kartan blev godkänd av SOFT (som insisterade på skalan 1:20 000), men till slut fick vi trycka den i 1:15 000. Tidigare hade vi bara sprungit enstaka tränings-orienteringar där, med Gunnar Johansson (han hade sommarstuga i Furuboda- området) som banläggare på den officiella 1:50 000-kartan. Tyvärr fanns det inte så många kontrollpunkter på den kartan. Missionärsarbetet i nya länder borde ha ägt rum minst ca 20 år tidigare, då vi använde de officiella kartorna, då hade det blivit billigare för oss i de etablerade orienterings-länderna att introducera orienterings-idrotten. Då vi äntligen började sprida orienterings-tävlandet till ännu flera länder, hade vi blivit så bortskämda med nya special-kartor, så att vi först måste göra mycket dyra sådana i de nya länderna. Pan blir en bredd-elit-klubb. Göran, Ingemar och jag (två 17-åringar och en 37-åring) lyckades 1971 vinna Jan Kjellström-Trophys stafett-tävling i Storbritannien, och det väckte lusten för ytterligare stafett-framgångar. Sten och Göran har ju senare gjort mycket framgångsrika ledare-karriärer, som gjort mig mycket stolt. Stens samarbete med Önos resulterade i resurser, som bl. a. möjliggjorde Pan-Önos´ 10-mila-seger 1987. Göran har hittills varit landslagstränare för 3 nationer, Storbritannien, Norge och Sverige, och han är numera med i Internationella Orienteringsförbundet. I början av 1970-talet fanns det här i Kristianstad många duktiga orienterare från olika klubbar, och vi löptränade under vintern ofta tillsammans. Mest tränade jag tillsammans med de 16 år yngre tvillingarna Max och Mats Svensson, som då tävlade för Härlövs IF. De hade ju inte samma långa tränings-bakgrund som jag, men det var svårt att tjuvträna, utan att de skulle vara med. Och de var också alldeles fantastiska på att få med sig andra löpare och orienterare på våra officiella löpträningar, då vi under 2 vinter-vardagskvällar per vecka brukade springa 22 km-rundan från Idrottshallen via Hammarslund, Viby, Fjälkinge och Nosaby. Inför 1973 fick Pan många nyförvärv såsom Roland Offrell, Jan Ekstrand (senare berömd idrotts- ortoped), Bege Månsson samt Svensson- och Nilsson-klanen, och vi kunde även börja med vinter-orienterings-träning tack vare de ofta snöfria vintrarna och våra många kartor. Varje vinter-söndag arrangerade vi en Träningscup med gemensam start. Där hade vi 4 banor à ca 3 km, som vi besökte i 24 förutbestämda ordningsföljder. Som avslutning kunde vi sedan springa en avslutande bana på ca 5 km. Vi tog mellantider på varje bana, så det kunde bli 5 olika ban-segrare. På detta sätt tappade man inte sugen, om man bommade på någon av de första banorna, man kunde ju vinna en av de senare banorna. Vi blev bättre och bättre, och vi fick ytterligare nyförvärv (Håkan Strandberg, Christer Håkansson, Kjell-Erik Ståhl, m fl) , så att vi kunde bli 5:a i 10-mila 1977. Under de följande åren hade vi också många tät-placeringar i 10-mila, och som höjdpunkt vann vi 1987 under vårt nya namn Pan-Önos. Endast en löpare – Jan Nilsson – var med i både 1977s och 1987s lag. Även våra damer hävdade sig väl på den tiden (första dam-5-dagars arrangerades 1977), och de var som bäst 3:a. Även i allsvenskan (en dåtida 4-klubbs-liknande bredd-tävling för Sverige) vann våra damer, och Pans herrar var som bäst 4:a i denna tävling.. Vår ”vinter-tjuvträning” gav alltså snabbt resultat, men vi insåg också våra möjligheter att ordna träningspaket under vintern och våren på våra många kartor för våra konkurrenter från andra klubbar. Flera av kartorna ritades av mycket skickliga kartritare från främst Tjeckoslovakien och Polen. Jag hade lärt känna dessa kamrater vid mina utlandsresor. Pans träningspaket och många kartor har hjälpt oss att få fram ytterligare resurser för vår dyra elit-verksamhet. För ca 20 år sedan hade vi inte mindre än 30 orienteringskartor i skogsterräng i Pan, och vår klubb var nog då värst i världen. En av Sveriges verkliga kartritnings-pionjärer, Sture Stark (ursprungligen från Kristianstad och I6,) flyttade tillbaka hit, då han blev pensionär, och Sture bidrog väldigt mycket till kartframställningen, både i Pan och resten av orienterings-världen. Dessutom hade vi framställt skolgårdskartor och lärkartor. Tyvärr har vi idag inte lyckats att uppdatera mer än ca hälften av våra kartor. Bild 17 Därefter har vi fått fram många elit-orienterare i Pan. Flera har börjat som barn i klubben, och senare blivit individuella svenska mästare, ex Jan Granstedt, Bitte Bengtsson, Sara Svensson och Jörgen Olsson. Jörgen fick också vara med på de 4 VM-tävlingarna 1999-2004, och blev som bäst 3:a i VMs första sprint-tävling 2001 i Finland. Och ytterligare Pan-orienterare har blivit individuella svenska mästare för Pan, dit de kommit från andra klubbar (de flesta i Skåne) – Åsa Melkersson, Johan Modig, Anette Granstedt och Andrey Khramov. Vår klubb har också vunnit SM i stafett – 4 gånger bland damseniorerna, 2 gånger bland herrseniorerna och en gång bland damjuniorerna. Ytterligare missionering om orienterings-idrotten.. Vid 1967 års Frankrike-tävlingar hade jag fått hjälp av Idrottsbladets Frankrike-korrespondent Will Stålbrand. Strax dessförinnan hade Will blivit pensionär i förtid, eftersom han led av en obotlig sjukdom och snart skulle dö. Men vid nästa läkare-besök visade sig diagnosen vara felaktig, och Will levde i ytterligare ca 20 år. Efter våra tävlingar utanför Paris fortsatte Will att propagera för orienteringssporten och Silva-kompasserna i Frankrike. Det har känts mycket tillfredsställande att ha varit med i Frankrike-OL-starten, då de 7 (hittills) VM-segrarna för Thierry Gieorgiou blivit verklighet. 1973, 1975 och 1977 försökte jag tillsammans med Martin Kronlund (Martin var fäktlärare på Karlberg, då jag var kadett där, men 1962 blev han fäkt-mästare på Madrids ”GIH”) ordna vinter- träningsläger i Spanien, men det dröjde till 1986, innan dessa träningsläger blev tillräckligt populära. Träningslägren där och i Portugal har också haft en enorm betydelse för orienteringsutvecklingen i dessa länder. Spanien har bl a anordnat Veteran-VM 1996 och Junior-VM 2001, och Portugal har arrangerat Veteran-VM 2008 med perfekta arrangemang. Vid kartframställningen har flera stereo-operatörer och kartritare ställt upp – exempelvis Olaf Helgesen från Norge, Bengt (Stures son) Stark från Sverige och Kenneth Kaisajuntti med sina kartritnings-klasser från Olofström. Under början av 1970-talet sände SOFT svenska instruktörer till nya världsdelar, USA och Canada (1971), Japan (1973) och Australien och Nya Zeeland (1975). Inga-Britt var med 1971 och jag 1975. I Australien lärde jag mig väldigt mycket om marknadsföring av orienteringssporten av Litauen-födde (1938) Tom Andrews, som hade startat orienteringen i Australien 1969. Tom spred ut oss 4 instruktörer (även Kerstin Rosén, Lars Sivars och Roland Offrell) över så gott som hela världsdelen, jag fick då besöka Victoria, New South Wales, Tasmania, Western Australia och ACT (huvudstaden Canberra.) Sedan dess har jag hittills besökt Australien 16 gånger och Nya Zealand 11 gånger. Jag har orienterings-tävlat i 7 av de 8 Australien-republikerna, ännu ej Northern Territory. Bild 18 O-Ringens Höst Öst-resor. Den följande O-Ringen-resan till Tjeckoslovakien (Gottwaldow, Smokovec, Roznava och Bratislava) och Ungern anordnades 1969. I Ungern lyckades jag vinna 7 nov-tävlingen före Flemming Nörgaard, Danmark och Sven-Ola Darell. Bild 19 Sedan dess har denna resa anordnats varje år och hittills 42 gånger, och resorna har blivit mycket uppmärksammade. Från början var resorna bara för de yppersta svenska elit-orienterarna (så att de också skulle bli bättre i icke-nordisk terräng), men numera är deltagarna i alla åldrar. 53 olika länder har besökts, 2 (USA och Canada) i Nord-Amerika, 1 (Marocko) i Afrika, 5 (Turkiet, Iran, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien) i Asien och 45 (hittills inte Färöarna, Norge, Monaco, Kosovo, Montenegro och Malta) i Europa. Men Kosovo och Montenegro besöks hösten 2010, och förhoppningsvis besöks Monaco och Malta hösten 2011. Under de allra första 3 resorna åkte vi nästan bara tåg under resorna, därefter under 4 år var det såväl tåg som flyg och buss, men fr o m 1975 har vi årligen färdats med 1-3 bussar från Sverige. Undantag är 1988, då vi hade en bussresa i Europa, men även en flygresa till Island, östra USA och östra Kanada. Även under 1989 åkte vi båt, flyg, tåg och buss till och inom Sovjetunionen, samtidigt som det var en bussresa till Mellan- och Syd-Europa. Bild 20 och bild 21 Den längsta Höst Öst-resan var den 40:e jubileumsresan 2007, då vi åkte runt Svarta Havet i 2 av Ingemar Carlunds stora bussar och under 3 ½ veckor besökte vi 13 länder, de mest avlägsna var Iran, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Till dessa länder hade jag i förväg sänt 3 kartritare – Erik Sundberg, Pavel Ivanov (från Ukraina) och Jan-Olov Andersson. De lyckades rita 8 kartor i de 3 ex-sovjetiska republikerna inför Höst Öst-tävlingarna där. En norsk orienterare och kartritare – Björn Ekeberg – lyckades rita en Iran-karta hemma i Norge efter en flygbild på Google Maps och den stämde oväntat bra, trots att kartritaren inte varit på plats i Iran. Bild 22 , bild 23, bild 24, bild 25 , bild 26, bild 27 Yrkes-karriär efter GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) 1966-1968). Under resterande delar av de åren arbetade jag på mitt A3-regemente vid Kristianstad, antingen var jag kompanichef, eller så ledde jag idrottsavdelningens arbete. Regementschefen Valter Thomé var mycket intresserad av idrott och friskvård, och tillsammans byggde vi om regementets bibliotek till en styrke- och konditions-tränings-lokal. Det är ju så i Sverige, att det räcker att vara lärar-utbildad för att ta hand om ungdomars (upp till 13 år) fysiska träning. För att ta hand om dem, då de är 13-19 år, krävs det 2 eller 3 års idrottslärare-utbildning. Men då ungdomarna gjorde militärtjänst, räckte det att vara furir med mycken liten utbildning i fysisk träning. Men med våra musikband i A3s f d bibliotek blev det lättare både för ”beväringarna” och de oerfarna instruktörerna. Efter ca 5 år på GIS tyckte jag, att det blev för jobbigt med det trevliga jobbet där, det kändes ju speciellt segt på söndagskvällarna, då jag var tvungen att ta natt-tåget mellan Kristianstad och Stockholm och vara borta från min härliga familj. De 2 snälla barnen Bitte och Anders hade då också börjat att tävla i orientering. Bild 28 Efter ytterligare några år på regementet ansågs jag överkvalificerad både att vara kompanichef och idrottsledare. Jag förflyttades till att bli chef för stabsavdelningen, och detta kontors-arbete skulle jag syssla med i ytterligare drygt 16 år. Så framtidsutsikterna kändes inte så trevlig. Då tipsade en regements-kamrat – en av min min ungdoms handbolls-idoler och flerfaldige landslagsspelaren Evert Sjunnesson – mig om möjligheterna att söka bli reservstat-officer. Jag undersökte denna möjlighet och fann, att jag skulle få hälften betalt – om jag inte jobbade under 16 år – i jämförelse med, om jag jobbade heltid under de 16 åren. Så jag sökte direkt, och min ansökan beviljades. Efteråt har jag funnit, att min ansökan nästan startade den svenska nedrustningen av försvaret. Detta hände i mitten av 1977. Under det närmaste året förberedde jag Jorden Runt-resan 1977-1978 och ritade kartor. Fr o m sept 1978 och 2 år framåt arbetade jag som föreningskonsulent i IF Hagen i Skövde. Där förberedde jag mest orienterings-rekryteringen genom att rita skolgårds- och lär-kartor, så att utbildningen i skolorna förbättrades. Men även här blev pendlandet för jobbigt av hänsyn till min familj, så jag slutade efter 2 år. 1980 skulle Skånes Orienteringsförbund anställa en distriktskonsulent. Jag sökte jobbet på halvtid och fick det. Tillsammans med Styrelsen (under ledning av den energiske översten K-G Sjöholm) bestämdes att jag mest skulle jobba för orienteringssportens rekrytering och få mer uppmärksamhet för vår idrott. Tillsammans med Radio Kristianstad startade vi en årlig stafett-orientering, som vi kallade ”Från Kust till Kust”, vi startade några år på Skånes västkust och andra år på ostkusten, och målen var belägna på andra kusten, så att vi orienterade tvärs Skåne. Lokalradion hade täta sändningar, som uppmärksammades mycket av radiolyssnarna. Tyvärr var vi tvungna att lägga ner tävlingen efter några år. Tillsammans med Kvällsposten i Malmö, där Tollarps-orienteraren Sven Ahlstedt avancerat till redaktions-sekreterare, arrangerades Kvällsposten-loppet fr o m 1981. Det var en stads-orientering (längsta banan var över 15 km) i Malmö – Malmö OK arrangerade – och vi lyckades övertala så gott som hela den nordiska delen av världseliten att delta, och välkända Lars-Gunnar Björklund och Leif Larsson var speakers. Första året vanns elitklasserna av 1981 års världsmästare – Öyvin Thon från Norge och Annichen Kringstad från Sverige. Som mest hade Kvällsloppet ca 1.000 deltagare. Dagen före arrangerade min klubb en elit-tävling över medeldistans ca 5-6 km Kronoskogen söder om Åhus med ganska stor och sakkunnig publik. Där var det även varvning, tävlingen hade döpts till PEO (Pan Enterprise Open), jag var speaker, och Annichen Kringstad och Björn Stenberg segrade. Tävlingen blev modell för liknande orienterings-tävlingar i framtiden över medeldistans. Under de åren -1980-1985 - hade vi också ”tur” att drabbas av stor ungdoms-arbetslöshet, och flera unga orienterare blev också arbetslösa. Då lyckades vi få 15 av dessa AMS-anställda som kartritare av landstingen i Kristianstads och Malmöhus Län. Under min ledning jobbade de sammanlagt 75 månads-verken, och de framställde ca 300 lär- och skolgårds-kartor i Skåne. Jag ledde också ca 30 studiedagar i orientering, och där försökte jag lära ut den nya pedagogiken för orienterings-undervisning. De nya kartorna i stor skala har ju medfört att orienteringsutbildning redan kan börja i 8-10 års-åldern. Men då är eleverna för unga för alltför omfattande och tråkig teoretisk undervisning. Kunskaperna bör mest lekas in under praktiska orienterings-övningar. Vi tryckte även ett häfte med färgomslag (kartor med orienterings-banor), där vi presenterade den nya metodiken tillsammans med lämpliga övningar. Jag slutade min konsulent-tjänst 1985, därefter var jag Skånes OFs elitledare (ideell syssla) under några år. WWOP (World Wide Orienteering Promotion) 1984 startade Jörgen Mårtensson och jag handelsbolaget WWOP (World Wide Orienteering Promotion) som senare blev ett aktiebolag. Fr o m 1985 har jag i stort sett bara sysslat med WWOP och dess resor. Jörgen Mårtensson var med i WWOP till 2000, efter det äger jag ensam företaget. Resor Jorden Runt. Men i Australien fanns också intresse att arrangera en 5-dagars-tävling. Jag nämnde då, att jag i så fall tänkte arrangera en Jorden Runt-resa till ett sådant arrangemang. Som orienterare vill man ju helst inte ta samma vägval till en kontroll som därifrån. En av mina beväringar vid A3 – Hasse Nilsson - hade fått en tjänst på resebolaget Nyman & Schoultz, och han hade uppmärksammat det stora intresset för resor bland orienterarna, och som delvis leddes av hans tidigare troppchef. Hasse ringde upp mig och i stort sett tvingade mig att ringa Tom Andrews i Melbourne och övertyga Tom om det förträffliga i ett 5-dagars-arrangemang nära Melbourne under de första dagarna i januari 1978. Jag lyckades med denna övertalning, och våra 60 orienterings-resenärer besökte även Singapore och Filippinerna före Australien. Jag övertygade också Hasse, att jag måste åka till Singapore och Filippinerna ett par månader före resan och där rita orienteringskartor, som senare skulle tryckas i 5 färger för att tillfredsställa resenärerna. Detta gick mycket bra, det blev 2 Singapore-kartor (en i Botanic Garden och en i djungeln, som kallades ”Peos lilla gröna”) och 2 Manila-kartor. I Manila blev det ytterligare en svartvit karta - ritad av Roland Offrell - så att där blev det 3 tävlingar under resan. Bild 29 , bild 30, bild 31 I både Singapore och Filippinerna blev det fart på orienterings-idrotten efter vår Jorden Runt-resa. De nya lokala orienterarna ritade själva nya kartor, och båda länderna blev IOF-medlemsländer. Tyvärr var det ”one-man-show” i båda länderna, så efter det Victor Lam tappat intresset i Singapore och Petronilo Dangoy störtat med flygplan i Filippinerna, upphörde orienterings-idrotten i båda länderna. Men jag har senare lyckats uppdatera Botanic Garden-kartan i Singapore och den kvarvarande delen av Nayong Pilipino i Manila och även sponsrat en ny karta på Filippinerna-ön Guimaras (där bor en av mina bästa vänner från min Karlberg-kurs Åke Eckerwall). Förhoppningsvis kommer båda länderna med i IOF igen, om intresserade eldsjälar dyker upp. På Filippinerna finns multisport (där är ju orientering på kartor med liten detalj-rikedom en av flera grenar) med väldigt många utövare, tyvärr har jag inte lyckats etablera tillräcklig kontakt med dess förbundsledning. Bild 31b På hemvägen från Australien hade vi även orienteringstävlingar i Nya Zeeland, Tahiti och Brasilien. Roland Offrell, Lars Sivars, Kerstin Rosén och jag hade ju också instruerat i Nya Zeeland vid vår Jorden Runt-resa 1975. Englands Gordon Pirie (tidigare värlsrekordhållare och OS-medaljör på långdistans) hade blivit mycket förtjust i orientering, då RAK Lagerfelt missionerade i England. Gordon var min kontaktman i England vid min Europa-turné 1967, och Gordon var även med i första VM 1966 i Finland och blev där 46:a av 58 startande, 67.43 minuter efter segrande Åge Hadler, Norge. Därefter hade Gordon flyttat till Nya Zeelands huvudstad Auckland. Där startade han naturligtvis orienteringsidrotten, som därefter växte lika snabbt där som i Australien. Gordon deltog också för Nya Zeeland i Skottlands VM 1976. Det var meningen, att vi bara skulle turista vid Papeete på den franska ön Tahiti, men resenärerna fann en detaljrik karta på receptions-disken, så vi blev tvingade att organisera en tävling på denna karta under svenske konsulns – Bengt Danielson - beskydd. Om jag minns riktigt, så deltog Brasilien redan 1970 i militära VM i Danmark. Min vän och mentor Erik ”Burren” Karlsson var under 1960- och 1970-talet ordförande i CISMs (Internationella Militär-Idrottsförbundets) orienterings-kommitté, och han jobbade mycket hårt för orienteringssportens internationalisering. Burren deltog också i Jorden Runt-resan, och han hade ”beordrat” de militära orienteringsledarna i Brasilien att ordna 3 tävlingar för oss. Jag hade fått förmånen att vara med honom på en kurs vid Buenos Aires i Argentina 1973, och där gjorde jag ett så gott uttryck, så att jag fick flyga dit igen några månader senare och göra 3 kartor tillsammans med Harry Söderberg och Ingvar Sundström . Tyvärr möjliggjorde inte det politiska läget, att vi besökte Argentina vid Jorden Runt-resan 1977-1978. Vi var också tvungna att mellanlanda och övernatta i Santiago de Chile, men där ansågs det ännu farligare att försöka med kartritning och orientering. Därefter har det blivit ytterligare 7 orienteringsresor Jorden Runt för mig, den senaste ägde rum i samband med Australiens 3:e arrangemang av Veteran-VM 2009 vid Sydney, de 2 tidigare Veteran-VM var på Tasmanien 1992 och vid Melbourne 2002. En Jorden Runt-resa arrangerades även vid Nya Zeelands Veteran-VM-arrangemang 1999-2000. En Jorden Runt-resa anordnades 1981-1982 till länderna Frankrike (Paris), Indien (New Delhi), Thailand (norra delen), Filippinerna, HongKong, Taiwan, Japan (andra APOC), Canada och USA. Där deltog också 5 av dåtidens allra bästa orienterare – Annichen Kringstad och Jörgen Mårtensson från Sverige, Öyvin Thon och Brit Volden från Norge samt Ruth Humbel från Schweiz – och vi fick stor publicitet i de besökta länderna. En annan Jorden Runt-resa anordnades 1985-1986 till Thailand (Bangkok), Filippinerna, Hongkok (fjärde APOC), Syd-Korea och Japan. Ytterligare en Jorden Runt-resa anordnades 1993-1994 till Fiji, Tonga, Nya Zeeland (åttonde APOC), Indonesien (Bali) och Singapore. Resor till Afrika. Bild 32 Därför besökte WWOP (Jörgen Mårtensson och jag) Kenya (Nairobi och Eldoret) och Tanzania (Arusha) i början av år 1992. I Eldoret träffade vi Kip Keino – som tagit OS-guld på 1.500 m 1968 och i hinder 3.000 m 1972 samt OS-silver på 5.000 m 1968 och på 1.500 m 1972 – i Kips egen sportaffär. Kip tycker, att orientering också borde vara en fin sport för kenyaner och andra afrikaner. Vi fann fina skogar särskilt vid löparskolorna St Patrick School (för pojkar) och Singore (för flickor) nära Eldoret på drygt 2.000 m över havet. Kip Keino och hans fru har även upprättat ett barnhem nära Eldoret för ca 60 föräldralösa barn, och Kip har varit Kenyas medlem i IOC (Internationella Olympiska Kommittén). Vi lyckades övertala Kip Keino att själv vara med på O-Ringen 5-dagars-tävlingen 1992 vid Södertälje i klassen H40 Nybörjar. Kip var då 52 år, och han lyckades ganska bra, trots att han var den meste nybörjaren i klassen. Sedan sände vi iväg de norska landslagsorienterarna Håvard Tveite, Anders Björnsgaard och Ragnhild Bratberg som kartritare, de gjorde 3 Kenya-kartor och en Tanzania-karta. Senare gjorde norrmännen Terje Gudbrandsen och Arnfinn Andersen också en karta vid Singore Girl School. Bild 33 Kartorna utnytjades för en orienteringsresa (även med safari och Kilimanjaro-bestigning) till Kenya och Tanzania vid nyåret 1992-1993. Omedelbart efter den resan besökte jag även Sydafrika, som just då blivit tillgängligt. Dit hade många orienterare flyttat från andra länder, ex Schweiz, Storbritannien, Sverige och Holland, och det hade ritats väldigt många orienteringskartor. Eftersom det inte fanns så mycket skog i norra Sydafrika, hade det även ritast kartor i Swaziland, där tallskogen växer så snabbt, så att den är färdig för huggning redan efter mindre än 10 år. Senare gjorde en ytterligare en norsk landslagsorienterare – Jon Tvedt - en Kenya-karta vid Nairobi. Arto Rautiainen och Mattias Grahn från IFK Göteborg sändes som instruktörer till Kenya och Tanzania under våren 1997. O-Ringen (landslagsorienterarnas klubb) och WWOP var sponsorer, och 2 Kenya-orienterare blev även sponsrade, så att de kunde delta i svenska och norska orienteringstävlingar - bl a O-Ringens 5-dagars vid Umeå och publik-tävlingar vid VM i norska Grimsrud. Dessa kenyaner var så snabba och uthålliga, så att de var mer intresserade av att tjäna pengar i långlöpning än att förkovra sig till bättre orienterare. WWOP anordnade ytterligare en Afrika-resa 1997-1998, och då besöktes Kenya, Tanzania, Sydafrika och Swaziland. Under hösten 2002 anordnades flera rese-alternativ till Veteran-VM vid Melbourne i Australien, ett resealternativ dit var via orienteringstävlingar i Sydafrika- och Swaziland samt Perth i Western Australia. Flera kenyaner har senare besökt O-Ringen Clinics och O-Ringen Academ. Sveriges bästa kvinnliga långdistanslöpare Izabella Andersson kom som orienterare till O-Ringen 2003 i Bohuslän, sedan har hon mest bott i Sverige och där funnit äkta man (tillika skicklig tränare), blivit mamma och nått sina fantastiska resultat i långdistanslöpning. Mina erfarenheter är, att den bästa orienteringsutvecklingen i dessa afrikanska länder borde vara att följa Storbritanniens exempel 50 år tidigare, då tidigare långdistanslöpare av världsklass gick över till orientering efter sin löparkarriär, ex Pirie, Disley, Brasher, Bannister, m fl. Då blev det också så värdefull information om orienteringssporten i media, så att ännu fler lockades att börja orientera. Vi har även prövat att introducera OL-sporten i Marocko, vi har besökt Khalid Skah (bl a OS-guld på 10.000 m 1992 i Barcelona) i och där mötts av fantastisk gästfrihet. Inför den 34:e Höst Öst-resan gjorde vi en karta i norra Marocko (nära Gibraltar och spanska Ceuta) och ordnade en av tävlingarna där. 1983 var Kerstin Engstrand från småländska Vislanda hemmafru i Addis Abeba i Etiopien, då hennes man arbetade där. Då fick hon flera lokala ungdomar att pröva på orientering, och hon framställde också en färgkarta. Sedan sökte hon SIDA-medel, så att några ungdomar skulle få åka till O-Ringen och bli ytterligare entusiasmerade, men hon fick tyvärr inte tillräckligt stöd för detta från SOFT och IOF. Franska militära orienterare har blivit kommenderade till den franska kolonin Reunion och där funnit bra skogsterräng, som är lämplig för orientering. Följaktligen har de ordnat OL-tävlingar där. Nu är 4 Afrika-länder – Sydafrika, Kenya, Mocambique och Somalia – medlemmar i IOF. Tyvärr har jag ännu inte besökt de 2 senast nämnda länderna. Resor till Latin-Amerika. Bild 34 I september,1973 fick jag förmånen att vara med på en CISM-kurs i Buenos Aires, och i december samma år ledde jag en kartritningskurs där. Sedan försvann Argentina för mig och de flesta i världen, eftersom det blev militärdiktatur där. Så vid Jorden Runt-resan 1977-1978 fick vi nöja oss med att tävla i Brasilien. 1990-1991 ordnade WWOP en nyårsresa till Brasilien, där vi även deltog i det berömda Sylvesterloppet i Sao Paolo. Vi besökte även de välkända Iguazzo-vattenfallen , som är belägna i 3-riks-förgreningen mellan Argentina, Paraguay och Brasilien. Där lyckades vi också vid ett besök i grannstaden Hernandarias i Paraguay hitta en mycket lämplig karta. Denna förbättrade vi, så att vi kunde ordna en tävling för våra resenärer. Vi hade också en orientering på Argentina-sidan av vattenfallen. Omedelbart efter resan besökte jag Buenos Aires, där jag kunde konstatera, att kartorna från 1973 fortfarande var ganska OK. Jag fick också kontakt med en elev från 1973, han heter Daniel Fernando Karlsson, och han har svenska förfäder. Nu bodde han i Salta i NV. Argentina. Därefter besökte jag Santiago och Temuco i Chile. Till Temuco hade en tysk orienterare – Dietrich Kühnemuth – flyttat, och där hade han köpt en gård med massor av kor. Till Quito i Ecuador hade Mari Hernandez från Norge flyttat och startat orientering där. Brasilen ordnade CISM-mästerskap 1983 (Curitiba) och 1992 (Brasilia). Jag besökte Brasilia-tävlingarna, och där fick jag även träffa Mari Hernandez och Dietrich Kühnemuth. WWOP fick iväg kartritarna Kjell Melander och Jörgen Gustafsson till Salta, Temuco och Santiago. Senare sponsrades också Sivert Axelsson och Ulf Ericsson, så att det kunde bli flera kartor vid Buenos Aires under ledning av Osvaldo Bianchi (han hade även deltagit i 1973-kurserna) och även en karta i Uruguay. Dessa kartor utnyttjades vid nästa Syd-Amerika-resa 1994-1995 till Brasilien, Argentina (Buenos Aires och Salta), Uruguay och Chile (Santiago, Valparaiso och Temuco). Efter den resan besökte jag Mari Hernandez i Quito i Ecuador. De danska elitorienterarna Jakob Ödum och Chis Terkelsen var nästa WWOP-kartritare i Syd-Amerika, och de ritade kartor i Ecuador och Chile. WWOP sände också 3 kartritare – Jonas Eklund, Joakim Jonsson och Ove Torstensson - till Curitiba i Brasilien. Dessa kartor utnyttjades även för nästa Syd-Amerika-resa 1996-1997 till Brasilien, Argentina och Chile. Under 1998 sponsrade WWOP kartritning – av Ali Kuosku, Jonas Eklund, Jessica Sölvander och Tom Herremans (spansk-talande belgare) - i Venezuela, Colombia, Costa Rica och Cuba. Så 1998-1999 kunde WWOP ordna en nyårsresa till Venezuela, Colombia, Ecuador och Costa Rica. Ett av rese-alternativen till Veteran-VM i januari 2000 på Nya Zeeland gick via Syd-Amerika-mästerskapen 1999 vid Florianopolis i Brasilien, Uruguay, Argentina (Buenos Aires) och Chile (Santiago). En Uruguay-officer – Milton Orrego – hade kommit i kontakt med orienteringsidrotten vid en kommendering till Brasilien, och därefter är han den riktige OL-eldsjälen i Uruguay. Costa Rica besöktes även vid Nyårsresan 2000-2001. Ledaren där heter Marcos Rojas och är idrottslärare. Han har blivit orienterings-intresserad i Danmark i samband med studier där. WWOP sponsrade Marcos Rojas och Vanessa Ulate (även från Costa Rica), så att de under sommaren 1999 kunde delta i Veteran-VM i Danmark, O-Ringen vid Borlänge och ”riktiga” VM i Skottland. Under resan 2000-2001 besökte vi även Florida, Georgia och Texas i USA. Numera bor 3-faldige OS-guldmedaljören (1960 och 1964) Peter Snell från Nya Zeeland i Dallas, och Peter och hans fru Micki är mycket intresserade orienterare. De har även deltagit i O-Ringen 1994 och 1995. I december 2006 ordnade jag en Höst Öst-liknande bussresa i Syd-Amerika tillsammans med orienteringsentusiasten Lorena Kleinmann från Buenos Aires. Vi besökte då södra Uruguay, Argentina (Buenos Aires, Tandil och Concordia), Chile (Santiago, Valparaiso och San Fernando), Paraguay (Hernandez), Iguazzo-fallen och Syd-Amerika-mästerskapen vid Guarapuava i Brasilien. Från Syd-Amerika finns det idag 7 IOF-länder; Chile, Argentina, Uruguay, Brasilien, Ecuador, Colombia och Venezuela. Cuba, Jamaica, Panama och Puerto Rico är IOF-länder från Mellan-Amerika och USA och Canada från Nord-Amerika. Men orientering förekommer även på Grönland och i Costa Rica, och det har även ritats OL-kartor i Mexiko, Paraguay, Bolivia, Peru och på några öar i Karibien. Bernd Wollenberg från Tyskland har ritat en karta i Bolivia och Ted de St. Croix från Canada och Per Sandberg från Sverige har ritat i Mexiko. Vi har även haft Mexiko-deltagare på O-Ringen. Bild 35 Resor till Asien Bild 36 1980 arrangerade Tom Andrews de första APOC-tävlingarna (Asia Pacific Orienteering Championships) vid Canberra i Australien för länder i Asien och för länder belägna vid Stilla Havet, och APOC anordnas därefter vartannat år – 1982 i Japan, 1984 i Nya Zeeland, 1986 i HongKong, 1988 på Tasmanien i Australien, 1990 i Canada (Calgary), 1992 i Japan, 1994 i Nya Zeeland, 1996 i HongKong, 1998 i Kina (Beijing), 2000 i Australien (Queensland), 2002 i Kazakstan (Ust-Kamenogorsk), 2004 i Canada, 2006 i HongKong och 2008 i Syd-Korea. Fr o m 2010 ersätts de av ”bara” Asien-mästerskap, 2010 i Japan. Tyvärr är Singapore och Filipinerna ej längre IOF-medlemsländer, men Asien har ändå 17 IOF-länder; Kina, Georgien, HongKong, Indonesien, Indien, Israel, Japan, Kazakstan, Kirgisistan, Syd-Korea, Malaysia, Mongoliet, Pakistan, Nord-Korea, Thailand, Chinese Taipei och Turkiet. Men det har så vitt jag vet även förekommit orientering i Jordanien, Palestina, Nord- och Syd-Cypern, Armenien, Azerbadjan, Iran, Macao, Nepal, Vietnam och Laos. Det förekommer även mycket orientering i Sibirien, alltså i den asiatiska delen av Ryssland. WWOP ordnade ett par resor dit och till norra Kina för ca 20 år sedan. Kina och Syd-Korea besöktes första gången i samband med resan till APOC vid HongKong 1986. Vid senare resor har också Malaysia och Macao samt tidigare nämnda länder i ”hitre” Asien besökts. Bild 37, bild 38 Orientering i Oceanien. Bild 39 Internationella mästerskap. Det första Europamästerskapet arrangerades 1962 vid Löten i Norge, 1964 arrangerades nästa EM i Jura-bergen i Schweiz. Eftersom det hade kommit med länder även från andra världsdelar i IOF, blev det i stället Världsmästerskap 1966 i Finland. Därefter ordnades VM i Sverige (Linköping) 1968, DDR 1970, Tjeckoslovakien 1972, Danmark 1974, Storbritannien (Skottland) 1976 och Norge 1978. Därefter ändrade man till udda år – Finland 1979, Schweiz 1981, Ungern 1983, Australien 1985, Frankrike 1987, Sverige (Skövde) 1989 Tjeckoslovakien 1991, USA 1993, Tyskland 1995, Norge 1997, Storbritannien (Skottland) 1999, Finland 2001 och Schweiz 2003. Därefter har VM anordnats varje år – Sverige (Västerås) 2004, Japan 2005, Danmark 2006, Ukraina 2007, Tjeckien 2008 och Ungern 2009. Därefter är Norge, Frankrike och Schweiz på tur. Europamästerskap infördes igen 2000 i Ukraina och har därefter arrangerats vartannat år – 2002 i Ungern, 2004 i Danmark, 2006 i Estland, 2008 i Lettland och 2010 i Bulgarien. T o m 1990 tävlades det bara i en individuell långdistans med segrartider på ca 90 minuter (herrar) och ca 70 minuter (damer) samt i budkavle (senare omdöpt till stafett). Fr o m 1991 infördes en kortdistans med segrartid 20-25 minuter. Fr o m 2001 infördes även en sprintdistans, segrartider 13-15 minuter, och då ändrades kortdistansen till en medeldistans-tävling med ca 35 minuters segrartider. Nordiska Mästerskapen och Europamästerskapen har följt efter Världsmästerskapen, även i fråga om distanser. Junior-Världsmästerskap anordnas fr o m 1990 varje år på samma distanser som Världsmästerskapen (för seniorer). 1986-1989 var det Junior-EM varje år. World Games anordnas vart fjärde år för icke-olympiska idrotter, orienteringen har varit med 2001 i Japan, 2005 i Tysklan och 2009 i Chinese Taipei. Nästa tävling blir i Colombia 2013. Här tävlas individuellt i sprint- och medel-distans samt i mix-stafett (2 damer och 2 herrar i laget). World Cup – en poängtävling med ca 10 distanser och där de 7 bästa poängen för varje tävlande brukar inräknas – har anordnats 1986-2004 vartannat år, och fr o m 2006 varje år. 1994-2006 fanns det även en World Cup-tävling i stafett. Bild 40, bild 41 Veteran-VM och Veteran-RM. Utöver mina 5 segrar har jag nått två 4:e platser och två 5:e platser, fem placeringar från 7:e till 10:e plats, fem placeringar från 15:e till 20:e plats samt som sämst placering 57 (2007). Jag har lyckats komma med i A-finalen samtliga 20 gånger. Av de 38 kvalificerings-tävlingarna (två inför varje lång-VM och en inför varje sprint-VM) har jag lyckats vinna mitt heat 7 gånger. Så jag är mycket nöjd med den statistiken. I Veteran-VM är det fri anmälan, så det kan bli ca 4.000 deltagare, då tävlingarna arrangeras i Europa. Det är även fri anmälan till Veteran-RM (RiksMästerskap) - endast lång-distans t o m 1999, men även medel-distans fr o m 2000. Där har jag bara varit med i 14 tävlingar 1998-2009 av 22 möjliga och lyckats vinna 3 gånger (1999, 2003 och 2008), blivit 2:a en gång (1988) och och 3:a en gång (2008). De nämnda Veterantävlingarna betyder ganska mycket för veteraner i alla åldrar, och de har verkligen höjt intresset ännu mer för orienteringssporten. En del ”besserwissers” anser naturligtvis, att veteraners ledare-insatser blir mindre tack vare deras myckna tävlande, men inom orienteringssporten är man van vid att både vara ledare – tävlingsledare, banläggare, instruktör, etc – och tävlande, och vi trivs med alla uppgifterna. Så blir vi flera orienterare, blir vi också fler ledare. Olympiska Spelen. I Vinter-OS har programmet utökats med en hel vecka. Nu håller de på under 3 veckoslut och de 10 vardagarna däremellan, så där har några för mig nya och konst-gjorda vinter-idrotter fått komma med. Men det verkar inte, som om IOF jobbat något för att få med någon av sina distanser. Då VM anordnades vid Skövde 1989, tog jag med hjälp av min klubbkamrat Harald Roos kontakt med en av Sveriges två IOC-ledamöter, Gunnar Ericson. Då vi träffade honom strax före VM, hade han inte blivit inbjuden till VM-tävlingarna, men han erbjöd sig att komma dit, om han blev inbjuden. Han fick en inbjudan, han gästade tävlingarna under några timmar, och IOF och SOFT fick denna värdefulla kontakt inför framtiden, men tyvärr har det ännu ej blivit några positiva resultat. I DPC-kommittén i IOF var jag vice-president och min Australien-vän Tom Andrews var president 1977-1982. Vi lyckats få pengar för kartritare till några nya länder, ex Italien, Jugoslavien och Mexiko, och vi lyckades få lite bidrag, så att några av världens bästa orienterare kunde besöka tävlingar i Australien, Nya Zeeland, Filippinerna och Singapore och där få värdefull publicitet. Jag uppfattade det också så, att det viktigaste för Sverige i IOF var, att Sverige (inte ex Norge, Finland eller Schweiz) skulle leda den internationella utvecklingen. Naturligtvis skall det vara ett lag-arbete, där bra exempel från alla nationer tas tillvara. 1982 hade Tom Andrews och jag fått nog av denna styrning, så vi lämnade DPC och IOF. Sammanfattning. I slutet av förra seklet visste jag inte riktigt, om jag skulle lära mig tillräckligt om internet, så att jag kunde fortsätta att arrangera resor med hjälp av datorer. Till sist blev beslutet att fortsätta att ordna resor, trots att jag hade uppnått pensions-åldern. Men datorerna har ju verkligen förenklat arrangerandet av WWOP resor –ex kontakten med resenärer och arrangörer - på samma sätt, som de förenklat våra tävlingars organisation. Eftersom jag inte behöver så mycket pengar (jag har ju haft en hyfsad pension sedan 1983), har WWOP som tidigare nämnts kunnat sponsra utvecklingen av orienteringssporten i hela världen. Jag vet inte, om WWOP fått flera resenärer p g a detta, däremot har jag fått flera konkurrenter, som insett, att de kan leva så bra på att ordna orienterings-resor, så att de slipper vanligt arbete. Jag har också haft förmånen att finna icke-kända släktingar inom orienteringen, ex Torgny Ottosson (nu i OK Torfinn, Bjärnum) och hans släkt från Grangärde i Dalarna (min farmor kommer därifrån) och Kappel-familjen på Gotland (de är släktingar till min morfar Per Kappelin). Tre syskon - min farmor, Torgnys farfar och ytterligare en bror (dennes barn tog namnet Wrange) har fått ättlingar, som blivit orienterare. Bild 43 Men andra släktingar har också blivit berömda i andra idrotter. Alingsås´ handbolls-målvakt Richard Kappelin (nu proffs i Spanien) är kusin-sonson till mig, och min nästkusin Anders Uhler var en talang i flera idrotter och duktig friidrotts-ledare i KFUM, Kristianstad. Min mormors äldste son Bernt fick 5 barn, en av dem – Anders (kusin till mig) - tog sig efternamnet Bernmar och blev mest känd som fotbollsledare och värvare (han kallades ”rövaren”) i IFK Göteborg (= ”Änglarna” och ”Blåvitt”) , men Anders var även verksam i Djurgården och i Västra Frölundas ishockeylag. Och på min fars sida finns kusindottern Pia Zetterström, som deltagit i simlandslaget. Internationella Orienteringsförbundet har idag 71 medlemsländer (4 i Afrika, 14 i Amerika, 17 i Asien, 34 i Europa och 2 i Oceanien), men det kan snart bli flera, eftersom jag själv hittills orienterat i 94 länder. Jag har fått många pris för mina insatser att sprida orienteringen på vår jord. Denna uppmärksamhet har gjort mig själv glad och stolt, och många har uttryckt sin beundran. Naturligtvis har jag också uppmärksammat, att några också blivit ”förtrödna” men det är ju också komplimanger.. |